medandefaller.posterous.com

Om de folkliga protesterna vi ser runtom i världen, med fokus på Mellanöstern, Nordafrika och Södra Afrika, de delar av världen som faller utanför blickfånget.

Ses där!

Nu på lördag ska det hållas en ”fredsmanifestation”  med talare och musik mot NATO:s bomber i Libyen. På Facebook ställer jag frågan till arrangörerna ifall galan är mot Gadaffi? Den är framförallt mot flygförbudzonen, skriver arrangören. Så det är inte själva orsaken till flygförbudzonen de kritiserar: det vill säga 40 år av diktatur under Gadaffi. Hade det inte varit för denna motvilliga flygförbudzon, som Väst fördröjde in i det sista, hade antagligen arrangörerna varit lediga denna lördagskväll. Tack och lov för NFZ i så fall så att Libyen hamnar på kartan för vissa aktivister.

I ett annat svar skriver samma person att Al Jazeera är Västmedia och om man litar på AJ så är man alltså  grundlurad. Så ser arrangörerna på den tv-kanal som försett oss med den viktigaste informationen och enligt många aktivister på plats i t e x Egypten och Tunisien varit viktigare än sociala medier. Istället hänvisar de till Arabiska Unionen. Sen när har AU, där väststötta diktaturer sitter, blivit en trovärdig källa?

Vid frågan om denna manifestation har efterfrågats från libyska folket, kommer inget svar. Det här handlar tydligen inte om det libyska folket utan att markera mot Väst till varje pris, även om det drabbar folket och aktivisterna i arabvärlden. Det här är allt annat en solidaritet, trots att viljan må vara god.

Det är inte NFZ som får tiotusentals människor att fly, det är Gadaffi och hans styrkors slakt som gör det. Det är inte NFZ som överbelamrar sjukhusen med offer, det är Gadaffis styrkor som gör det.  Det är inte NATO och Väst som sprider minor, det är Gadaffis styrkor som gör det. Det är inte NATO som målar sina plan i röda korsets emblem för att bomba oljedepåer för att förstöra all bränsle, det är Gadaffis styrkor som gör det.  Det är inte NFZ och NATO och Väst som hindrar journalisterna från att rapportera, det är Gadaffis styrkor. Det är inte NATO som bombar fria radiostationer, det är Gadaffis styrkor som gör det.

Krigshöken i detta fall är Gadaffi, med alla knep lånade från Väst och imperialister. Varför känner vissa vänsteraktivister och arrangörerna inte igen förtrycket, varför kan de inte identifiera folket och stötta kampen?

Ännu har jag inte sett någon källa som styrker att det är NFZ som vi ska protestera mot, arrangörerna bidrar inte med mer klarhet i frågan, överlag har motståndare till NFZ aldrig hänvisat till libyer på plats eller aktivister i den arabiska våren utan till oljeintressen och Västs tidigare historia i regionen (även om båda dessa fakta pekar på att Väst snarare borde fortsätta vara vän med Gadaffi för både oljans skull och för att undvika afrikanska flyktingar) .

Och nu får vi på som tagit ställning för att NFZ behövs, tydligen inte heller kan referera till AJ för det är stött av Saudiarabien, Qatar och därmed Väst (?!). Samma kanal som rapporterat mest och bäst från Bahrain, ända in från sjukhussängarna, trots Saudiarabien skickade legosoldater. Samma kanal som faktiskt  från början rapporterade motvilligt (den arabiska kanalen) från Libyen, sägs nu drivas av en egen vendetta mot Gadaffi. Samma kanal som genom sina grymma aktivistiska journalister fick revolutionen i Tunisien att över huvud taget nå omvärlden, är nu väststött.  Kanalen som rapporterat modigt och på så sätt stött folket i störtandet av väststötta diktatorer, är alltså Västslakejer. Alltså, är det någon som hänger med?

Det finns gott om imperialism och nykolonialism att protestera mot i området. Vad sägs om att anordna något för den palestinska tredje intifadan den 15 maj i Sverige, ännu finns ingen manifestation i Sverige planerad? Vad sägs om att anordna galor mot ockupationen och krigen i Irak, där folket börjar resa sig, och Afghanistan? Kritisera de väststötta regimerna i Jemen, Bahrain och Saudiarabien, regenterna och mördarna Saleh, Khalifa och Kung Abdulla ?

Både NFZ och Al Jazeera, hur väststötta de än må vara, gör mer för freden i Libyen än en manifestation där arrangörerna inte ens kollat med det libyska folket på plats om denna manifestation efterfrågas och behövs. Tvärtom håller de i en gala som de flesta libyer från övergångsregimen i Benghazi till libyerna i flyktingläger vid den tunisiska gränsen, antagligen motsätter sig eftersom de flesta libyer, jag har varken hört, sett eller läst något annat, vill ha NFZ. Solidaritet? Eller luktar inte denna från väst-aktivister påtvingade välgörenhet gammal hederlig imperialistiskt och nykolonialistiskt tänkande av arten- vi vet bäst?

Andra debattörer i frågan för NFZ: Andreas Malm här och här, Rikard Warlenius, Arash. Tyvärr lyser kvinnorna med sin frånvaro, det är tydligen inte ok för kvinnor att diskutera världspolitiska frågor i dagens Sverige (säger jag för att jag vet att det inte saknas kvinnor som är grymt skickliga och gärna analyserar Egypten, Libyen och den arabiska våren men inte alltid får in sina artiklar)

Läkaren, aktivisten, feministen och den världsberömda författaren Nawal al Saadawi var i stan i veckan och hon passade  på att skicka med en hälsning till Socialistiska Läkare och vår kamp mot orättvisor i samhälle och vården:

Om en har Saadawi på sin sida, så är en på rätt sida.

I Kenya tar man emot nyheterna om Usama Bin Ladens död genom att stillsamt minnas de 218 som miste sina liv vid Al Qaidas bombningar 1998.

I USA genom att hmm…skrika USA USA! (och shoppa massa kitchprylar som t-shirts där det står Obama tog Usama)

Visst var det en amerikansk soldat som satte dödsskottet i Bin Ladens panna, men egentligen har Usama Bin Laden, symboliskt, varit död sedan länge. Det var inte amerikanerna utan revolutionerna i Tunisien och Egypten och de folkliga revolterna i Libyen, Jemen, Syrien och andra arabländer som dödade honom. Om det är något amerikanerna bör demonstrera för är det för den arabiska våren och inte Obama, om det är något de ska skrika är det ”Tunisia” eller ”Egypt” eller varför inte ”al shab yorid isqaat al nizam”.

Vi får inte låta USA skriva segerberättelsen, att det var de som besegrade Al Qaida. Den viktigaste delen, att minimera inflytandet av Bin Ladens och Al Qaidas idéer, är helt och hållet den arabiska vårens och de arabiska folkens förtjänst.

Bästa Bitte Hammergren i SvD skriver:

”Inte ens i Jemen, där al-Qaida har djupa rötter, har Usama bin Ladins jihadistiska rörelse spelat någon roll i protesterna mot president Saleh.

Varken där eller i andra länder där människor gått ut i massdemonstrationer har de använt sig av al-Qaidas retorik om jihad mot muslimska avfällingar, korsfarare eller sionister. I stället har proteströrelserna skanderat slagord om rättvisa och frihet. Ropen om att ”folket vill att regimen faller” har skallat från Tunisien till Bahrain.”

Och vidare:

”Från Saudiarabien till Algeriet för SvD:s sagespersoner fram samma budskap, som de hoppas att européerna ska uppfatta: Stödet för den arabiska våren, människors kamp mot tyranni, är centralt för att helt krossa al-Qaidas attraktionskraft.

–Endast frihet, demokrati och ett slut på diktaturerna kan sätta stopp för al-Qaida i regionen. Det räcker inte med en ledares död, säger Kahina Bouagache från Alger.”

• Ledande figur inom Muslimska Brödraskapet vill kvarhålla krav att kvinnor och kristna inte kan bli president. En verklig motgång ifall MB mer moderata falang inte lyckas bekämpa detta:

Brotherhood sticks to ban on Christians and women for presidency | Al-Masry Al-Youm: Today’s News from Egypt.

• Det egyptiska facket Egyptian Independent Trade Unionists krav:

1) The right to organize independent labor unions; 2) The removal of corrupt managers; 3) The right to strike; and, 4) The dissolution of the Egyptian Trade Union Federation.

• Unga revolutionärer, Mohammed ElBaradei och Amr Mussa, uppmanar folk att rösta nej i folkomröstningen på fredag:

We have decided on our position, we are saying ‘go and vote but say no’, said Shadi al-Ghazali Harb, a member of the youth coalition which helped to overthrow president Hosni Mubarak last month.

”We want a new constitution and an extension of the transitional period with the formation of a presidential council,” he told AFP

Även Egyptens första kvinnliga domare Tahani al-Gebali, manar folk att rösta nej, hon säger : They should go and say “no.” I am personally going to say “no” because we were not even given the chance to comment on the amendments..

Mubaraks NDP och Muslimska Brödraskapet manar folk att rösta ja.

Ännu ett år har gått med patriarkatet. Och med feminismen! Kvinnor, och män, och transpersoner, har kämpat för feminism, även i år, i olika länder med olika medel, men oftast med väldigt liknande medel.

I Sverige har feministers kamp det senaste året kretsat kring yttrandefrihet, representation, frihet från sexualiserat våld och inte minst internationell solidaritet.

År 2010 var året då Anna-Klara Bratt med flera eldsjälar startade en historisk tidning: Feministiskt Perspektiv. På kort tid fick FP prenumeranter så det räckte och blev över till presstödet. Så utges nu tidningen veckovis på nätet. Feministiskt perspektiv visade återigen att det är feminister som driver demokratin framåt i Sverige. Tidningen är en självklar fortsättning på skapandet av partiet Feministiskt Initiativ, även om tidningen och partiet saknar koppling. Men båda initiativen är exempel på att feminister gör och skapar istället för att hänga kvar och gnälla på sina gamla för länge sedan urvattnade vänsterpartier eller dagdrömmer om en vänstertidning som LO aldrig kommer att bekosta.

Feministiskt Perspektiv har blivit en av de ledande bevakarna av revolutionerna och de samhällsförändrande protesterna i MENA-länderna (Mellanöstern och Nordafrika) vilket leder mig in på ännu ett viktigt tema för svenska feminister 2011: Internationell solidaritet. Kvinnokamp och feministisk kamp har varit en av de viktigaste stöttepelarna för revolutionerna. Så har kvinnor inte bara deltagit utan organiserat protester i MENA-länderna, protester som nu också spridit sig till södra delar av Afrika. För att ta några exempel: i Jemen leds demonstrationerna av aktivisten Tawwakol Karman, som Shora Esmailian intervjuade i Flamman nyligen. I Egypten fick Asmaa Mahfouzs videobloggade brandtal många människor att våga gå ut och protestera mot Mubarak. En av de allra största opinionsbildarna i Tunisien är bloggaren Lina Ben Mhenni, också känd som A Tunisian Girl . Kvinnor har alltså inte bara deltagit i demonstrationerna, det har lett demonstrationerna och deltagit på lika villkor som männen. Kvinnor med sjal, utan sjal, med familj, utan familj, dessa kvinnor, som Väst bara presenterat som underordnade och i förhållande till männen, presenterade sig själva som revolutionärer. Bilden av den arabiska kvinnan är förändrad och det är en seger även för kvinnor i Sverige. Att vara en kvinna, särskilt i ett land med förtrycket så tydligt inskriven i lagar och förordningar, är ju nästan att vara revolutionär bara genom att existera. Men det viktigaste är förstås inte att kvinnor funnits i ledande positioner, utan att revolutionerna och demonstrationerna har varit och är så platta och demokratiska, ännu en feministisk seger mot patriarkalt uppfunna hierarkier.

Det är tydligt att begreppet intersektionalitet eller framförallt innebörden av det: att se hur ekonomiska och sociokulturella faktorer samverkar, har viktig bäring i en tid som denna, där feminister från andra sidan jordklotet behöver vår solidaritet: på deras villkor. Vi behöver tänka kontextuellt internationellt. Nu har vi ett ansvar som svenska feminister att inte låta frågor om kvinnors rättigheter försvinna i vår mediebevakning och i den politiska berättelsen om vad som har hänt och händer i MENA-länderna.

Konkret intersektionalitet och solidarisk kamp har också nätverket Ain’t I a woman bidragit med. Kampanjen har tre delar: 1. Att kvinnofridslagstiftningen ska överordnas utlänningslagen. 2. Utlänningslagen ska förtydligas så att kvinnors asylskäl ska betraktas.Att till exempel flykt undan våld utfört av militär, flykt undan tvångsgifte eller könsstympning ska gälla som asylskäl. 3. Papperslösa kvinnor som medverkar i brottsutredning ska beviljas tillfälligt uppehållstillstånd så länge förundersökning eller domstolsprocess pågår.

Efter ett års kamp kom så en delseger: I Göteborg, där AIAW varit som mest aktiv, tog kommunstyrelsen nyligen beslutet att papperslösa kvinnor har rätt till plats på kvinnojour. Och nu har det blivit klart att initativtagaren och en av de mest aktiva i AIAW-kampanjen Trifa Shakely blir en av två som tar över BANG. En viktig markering att antirasismen har kommit för att stanna inom feminismen. Läs Shakeys peppande artikel i Aftonbladet idag.

En annan viktig feministisk handling stod Johanna Koljonen, Sofia Mirjamsdotter, Linus Fremin och många många fler för, de startade och höll liv i en diskussion på Twitter med hashtagen #prataomdet som sedan spred sig till bloggar och tidningar. Med denna kampanj och kamp, öppnades möjligheten för både kvinnor och män att tala om allt från gråzoner eller definitiva övergrepp. Att hashtagen sedan togs över av kvinnohatande så kallade nättroll spelar mindre roll, #prataomdet har satt permanent avtryck i den svenska (och internationella) debatten.

Det går inte heller att tala om feminism 2010/2011 utan att nämna Rättviseförmedlingen, där Lina Thomsgård med flera skapat en blogg/hemsida där de sammanställer tips från allmänheten om personer från det underrepresenterade könet (oftast kvinnor för vi lever ju i ett patriarkat) inom olika områden, stort som smått. Till exempel artister som kan bokas till festivaler, fotografer, forskare, föreläsare, musikskribenter. På ett konstruktivt sätt visar Rättviseförmedlingen att patriarkatet har fel: det finns kompetenta kvinnor men frågan är om det finns ett intresse att låta dem dela på makten?

Den röda tråden för den feminstiska kampen det senaste året är kollektivism: #prataomdet var endast möjlig på grund av att det var så många som deltog och gjorde den till ett uppror. Feministiskt Perspektiv görs av många ideellt arbetande krafter, Rättviseförmedlingen skulle inte fungera utan tipsen från allmänheten. Just därför kan aldrig RUT och vårdnadsbidrag vara en feministisk fråga, därför att de handlar om enskilda kvinnors frigörelse på bekostnad av andra kvinnors underordning.

Ett annat kännetecken för feminism 2010/2011 är förstås sociala medier. Sociala medier och den nya tekniken är en viktig, naturlig, del av den feministiska kampen, den används för att sprida information, starta tidningar, binda solidaritetsband och organisera demonstrationer och kampanjer face-to-face. Starkast blir det förstås när internet och ”verkligheten” sammanbinds och möts. Sociala mediers feministiska potential och å andra sidan kvinnors teknikkompetens går inte längre att förneka.

Feminismen, eller feminsmerna, de senaste året, har med andra ord mått bra. Inte minst med tanke på att vi lever i ett überindividualistisk tid och reaktionär borgartid. Vi ska vara stolta att vi ständigt förbättrar demokratin. Och tar vi lärdomar från revolutionerna i MENA-länderna, aktivismen och organiseringen där, så kommer vi må ännu bättre nästa år. I mars väljer Feministiskt Initiativ ny styrelse och nya talespersoner. Även om det var få som röstade på F! i valet, finns det mycket annat som pekar på att feminismen är viktig. Feminism är först och främst en ideologi och en folkrörelse, och kanske i sista hand ett politiskt parti, förlusten i valet säger därför lite om feminismen som helhet. Jag hoppas också på att F! leds in till ett mer aktivistiskt och folkrörelseaktigt parti. I denna förstelnade representativa demokrati sker de stora händelserna och de viktiga frågorna framförallt på gator och torg (återigen, titta på MENA-länderna).

Den enda bakläxan vi får ge oss själva är klimatfrågan, den viktigaste feministiska frågan som innehåller frågor om fattigdom, resursbrist, flyktingar och frågor om maskulinitet och feminitet. Vi gör genus i vårt beteende gentemot miljön och klimatförändringarna, här behövs feministiskt medvetande för att bryta upp med invanda föreställningar om manlighet och kvinnlighet som exploaterar Syd. Om du undrar vad jag menar läs Shora Esmailians senaste inlägg från klimatkatastrofen i Pakistan.

Det finns många många fler exempel på feministiska kamper vi har fört det senaste året. Hjälp gärna till att påminna etablerade media och makthavare genom att kommentera nedan eller skriva på andra ställen.

FN:s säkerhetsråd har tagit beslut om sanktioner mot Libyen, de har krävt att våldet ska upphöra, att internationella domstolen ska utreda Gadaffis och regimens brott och ett upphörande av militär handel med Libyen. Även Libyens delegater har röstat för resolutionen.

Obama har tagit bladet från munnen den här gången, till skillnad från när det gällde Egypten och Tunisien, och kräver Gadaffis omedelbara avgång. David Cameron har sagt att FN måste ”take urgent actions”. En av de tystaste är fortfarande Carl Bildt som menar i en intervju i SvD att vi inte kan ha sanktioner mot Libyen för att vi inte har handel med Gadaffi, hävdar han (??). Däremot tycks han ha tagit ställning i frågan om svenskar i Libyen, vilka vi är de enda vi kan hjälpa, enligt utrikesministern.

Stamledare i Benghazi har träffats för att diskutera övergångsregim. Före detta justitieministern ska leda delegationen för detta ändamål. Han vill ha flygförbudszon över Libyen men vill inte ha en utländsk militärintervention.

Gadafis yngsta , och mest lågprofilerade, son Saif- al Arab, lämnade faderns sida igår. Han blev skickad för att styra över armén i den östra delen av landet, i staden Benghazi, men istället bytte han sida till oppositionen som tagit över staden.

Den enda staden i Gadaffis styre tros nu vara Tripoli, men flera stadsdelar även där sägs vara under oppositionens styre. Efter Gadaffis tal på ”gröna torget” i fredags attackerade armén demonstranter i distrikten Fashloum, Ashour, Jumhouria och Souq Al. Den östra delen av landet är alltså i princip Gadaffi-fritt, är invånarna där tydliga med att de inte vill ha en separation, att de vill se ett Libyen utan Gadaffis styre, med Tripoli som huvudstad. Detta enligt reportrar på plats och bland annat kommunicerat med plakat under demonstrationer. Men en delpro-Gadaffi styrkor finns kvar även i dessa områden och de har inte gett upp på att återta städerna, deras styrka är oklart.

Regimen har i ett desperat försök för att blidka demonstranterna erbjudit dem inte pengar, men lån.

Svarta afrikaner i Libyen blir trakasserade för att många tror att de tillhör de legosoldater som Gadaffi tagit in från sydafrikanska länder. De som har kunnat, har flytt till Tunisien och det temporära flyktingläger som har upprättats där, bara under det senaste dygnet har tiotusen flyktingar tagit sig dit. Som alltid är det grannländerna till krigsdrabbade och våldsdrabbade länder som flyktingar först och främst flyr till, och inte till Europa. Trots detta är det EU:s regeringar som håller krismöten om så kallade flyktingströmmar nu när deras främsta allierade för att hålla afrikaner borta från Europa, tycks falla vilket dag eller vecka som helst.

Sammantaget har alla tre av Gadaffi-regimens stöttepelare: stammarna, militären och diplomatin, börjat ge vika. Tripoli tycks vara det sista säkra fästet för Gadaffi. Världssamfundet har tagit ställning, till skillnad från i Egypten och Tunisien. Frågan är hur länge Gadaffi kan klara sig i detta läge.

Läs mer: http://www.libyafeb17.com/ bland annat