Yttrandefrihet är numera ett urgröpt begrepp. Istället för att användas som en av demokratins viktigaste grundpelare, för att just försvara demokratin, används den helst idag som ett slagträ mot andra grupper. För ärligt talat, visst är vissas yttrandefrihet är mera värt än andras?

När Gudrun Schyman höll sitt nu ökända tal om talibaner och könsmaktsordning, var det få som försvarade hennes rätt att uttrycka sin åsikt. Det vantolkades till att hon menade att svenska män är talibaner (och det var helt otänkbart). Där gick gränsen för en kvinnas yttrandefrihet. När Tiina Rosenberg tog ton och talade om heteronorm och talade politik och om lesbiska kvinnors rättigheter blev angreppen och hoten så allvarliga att hon tvingades ha väktare utanför sitt arbetstsrum som fick flyttas ner till källare. Gränsen för en lesbisk kvinnas yttrandefrihet passerades ännu snabbare. Masoud Kamali, huvudutredare för utredningen om etnisk diskriminering i Sverige fick också uttstå hot, och i en intervju berättar han hur dessa hot i ett demokratiskt samhälle var värre än det förtryck som han fick uppleva i det diktatoriska Iran. Så snabbt överskreds gränsen för yttrandefrihet för en icke-vit i Sverige. Gunilla Sköld-Feiler skriver om de dödshot hon och hennes man Dror Feiler fick motta efter installationen ”Snövit och sanningens vansinne”. Inga ledarsidor gick ut och sa att nu måste vi lära Israel vad demokrati är när ambassadören Zvi Mazel, med stöd från dåvarande premiärminister Ariel Sharon, saboterade installationen för påstådd antisemitism.

Då vägdes argumenten för och emot. Yttrandefrihet var inte självklart. Det blev inga stora rubriker om att ”nu ska vi lära vita svenska män om yttrandefrihet”. Många ledarsidor deltog själva i häxjakten mot dessa yttrandefrihetsivrare som talade om sexim, rasism, ockupation.

En behöver inte vara särskilt smart för att se ett mönster. Det blir svårt att ta journalister, debattörer, ledarskribenter och andra makthavare på allvar när de nu går ut och försvarar yttrandefriheten med stora ord. De slår sig för bröstet och menar att det liksom är deras plikt att återpublicera Lars Vilks bilder. För att slå vakt om de svenska värderingarna som muslimer inte förstår sig på. Lars Vilks säger detta rakt ut. Och journalister som försvarar Vilks, utan att titta på vad han egentligen säger och menar, hamnar i samma islamofoba träsk. De har väl ändå ett ansvar att vara källkritisk? Det är ju deras jobb. Och hur kan de tycka att detta har nyhetsvärde till sådana proportioner när muslimerna i Sverige helt enkelt struntar i den där fula rondellhunden? Liberalerna i det här landet slåss mot väderkvarnar.

Ta avstånd från mordhoten mot Lars Vilks, självklart det är ju olagligt. Tyck att det är alldeles rätt att göra rondellhund av Muhammed. Det är inte det som är problemet, problemet är att svenska media har gjort det här till en fråga vår yttrandefrihet gentemot ”de andras” krav på censur. Demokrati mot barbari. Det handlar ju inte om det.

Vi måste lära oss att definiera demokrati och oss själv genom vad vi själva gör och inte genom att definiera oss mot en annan grupp som får ta på sig alla egenskaper som svenskar inte vill ha. Kolla på historien. Yttrandefrihet är bara en grundpelare i demokrati, en annan minst lika viktig är människors lika värde. Att sprida fördomar om muslimer och kräva att de ska förstå kränkningar mer än svenskar, i yttrandefrihetens namn, är rasistiskt. Och detta, om något, undergräver demokratin i Sverige och Väst.

Läs också en mycket gedigen genomgång av yttrandefrihetshot som liberaler struntar i av Arash. Och Andreas Malm i AB Svensson